I London 7 juli 2005

Detta handlar om något helt annat än det jag vanligtvis brukar skriva om. Men det är något som jag behöver skriva just idag så här tio år senare. Något som jag vill dela med mig av och behöver komma ihåg.
 
 
Bilden är en screenshot från brittiska tidningen The Guardian som idag publicerade flera människors berättelse om hur de upplevde dagen den 7:e juli 2005.
 
För tio år sedan vaknade jag till det som skulle vara en vanlig arbetsdag men istället blev något helt annat. Något overkligt men ändå så smärtsamt på riktigt.
 
Den sjunde juli 2005 jobbade jag i en bar i Shoreditch, London. Mitt emellan tunnelbanestationerna Aldgate East och Liverpool Street. Jag jobbade dagskiftet och var på jobbet klockan 9 men bodde så när att jag promenerade till jobbet. Därför märkte jag ingenting förrän arbetsdagen hade startat och en dam kom in för att fråga om vi kände till något om elproblemen i tunnelbanan och när tågen kunde tänkas börja gå igen. Elproblem? Chefen och jag gick in på internet för att kontrollera och möttes av tidningarnas rubriker som lydde att någon hade inträffat i Londons tunnelbana som tycktes ha med elen att göra eller, spekulerades det, så kunde det även vara så att ett stort antal explosioner hade inträffat (till en början tolkades antalet incidenter som många fler eftersom rapporter kom både ifrån den stationen tåget avgått från och den som var nästa stopp på linjen). Min chef som vuxit upp i Israel och lämnat landet just på grund av risken att råka ut för liknande attentat där reagerade starkt och var på en enda sekund säker på att det som inträffat var ett terrordåd. Själv var jag inte lika övertygad men skickade ändå för säkerhets skull iväg ett sms till mina föräldrar. Jag har för mig att jag skrev; Hej, tänkte bara tala om att jag inte åkte tunnelbana i morse. Bara det. Bara en liten stund senare skulle det visa sig vilken tur det var att jag ändå tagit det hela på så pass stort allvar att jag valde att kontakta mina anhöriga. Vi visste ju inte ens om det hänt något.
 
Strax därefter fick vi veta av förbipasserande som kom från tunnelbanan att det faktiskt rörde sig om minst en explosion. Jag ringde min flatmate för att försäkra mig om att han kommit fram till jobbet eftersom jag visste att han åkte förbi en av de berörda stationerna på vägen, det hade han. Och mitt i vårt samtal kollapsade hela telefonnätet. Miljontals invånare hade fått veta och alla ville nu komma i kontakt med sina anhöriga och vänner och detta överbelastade alla mobilnät ända fram till kvällen den dagen. Dagen blev – overklig. Hundratals evakuerade kontorsarbetare strömmade in i baren. Alla ville ha hjälp att ringa efter taxi men det gick inte att komma fram. Och sakta gick det upp för oss vad det verkligen var som hade hänt. Att det inträffat flera explosioner som var så många och utspridda att det inte kunde röra sig om olyckor. Att massor av människor var skadade eller döda och London befann sig i kaos.
 
Vi stängde baren tidigt och alla gick hem för att försöka få kontakt med vänner som ännu inte hörts av. Det var alldeles fullt av folk på gatorna. Efter nyheten om explosionen på buss 30, linjen som även den rörde sig i vårt närområde, stoppades även busstrafiken och alla tog sig därför fram till fots. Väl hemma följde vi nyheterna och sakta men säkert började alla som bodde i huset komma hem. En av oss hade cykel, någon hade faktiskt fått tag på en taxi och en tredje person hade helt enkelt gått. Sist kom flickvännen till en av killarna i huset som andlöst berättade att hennes kollega ringt kontoret för att meddela att han skulle bli sen men plötsligt tystnat då taket på en buss ungefär två bussat framför honom flög i luften. Någon gång närmare kvällen fungerade telefonnätet plötsligt igen och samtalen började strömma in.
 
Jag drabbades inte av bombningarna. Visserligen befann jag mig i närområdet men ändå tillräckligt långt bort för att inte se eller höra något. Alla mina vänner mådde bra och ingen jag kände eller ens var bekant med skadades. Men ändå påverkade den här dagen oss alla så himla starkt. Ett långt tag efter var alla rädda. Det var sällan jag åkte kollektivt ändå men efter den sjunde juli gick jag precis överallt i minst ett par månader och åkte inte tunnelbana på ännu längre. Men min upplevelse var också densamma som det citat jag läste idag i brittiska tidningen the guardian; ¨it made me love London more passionatley¨. Händelserna var i sig fruktansvärda men det som följde var styrka och gemenskap. Det var precis som om de förenade alla stadens invånare, dels i en kamp att inte låta sig skrämmas och låta de som gjort detta vinna en ännu större seger. Och dels i ett behov av att hjälpa varandra. Jag har aldrig upplevt sådan genuin vänlighet och hjälpsamhet från alla som kom i min väg som under den här dagen och dagarna som följde. Vi var inte längre boende i en stad som råkade komma i varandras väg. Vi var London, vi alla tillsammans.
 
Remembering the day ten years ago when the London tranport system was bombed. Even though I was not affected personally I lived in the city at the time and it was a horribly scary and surreal day. But the kindness and sense of belonging together, all us millions of Londoners, during the days that followed was something that  I have never experienced before nor since.
Personligt | |
Upp